It’s grim up north

I just upgraded my machine at work from Ubuntu 7.10 to 8.04 Beta and discovered that VMWare Player did not work any longer. You always need to reconfigure/rebuild all its modules when changing the kernel version, but now it would not build the modules (the vmmon module to be specific).

After gathering some tips from various sources I finaly managed to get it running. These are the steps:

1. Make sure you have the proper kernel headers, matching your current kernel in place.

2. Install the latest VMWare Player (2.0.3) from the VMWare download site.

3. Untar and install the VMWare player.

4. Install  the gcc-4.2-multilib package (apt-get install g++-4.2-multilib). You will also need the build-essential package, but you probably already have that if you read this.

5. Download the VMWare any-to-any patch from here.

6. Untar vmware-any-any-update-116.tgz, enter its directory and run the runme.pl script (as root). It will ask you if you want to invoke the vmware-config.pl script after it has updated the patch, choose to do so and run through it.

This worked like a charm for me.

Chapter 1, Status quo

After some days of intensive hacking I was pleased with the software setup. The web GUI worked fine, everything worked just as I had intended. I even wrote and compiled my first C program: A couple of lines of code that moves the X mouse pointer into the lower right corner.

For the next couple of months the new laptop with the nice software setup sat on my desk, constantly reminding me of a project that needed my attention. The only desk that I could use for this purpose had, over time, been cluttered by numerous of other things (mostly souvenirs from my trip to China, broken toys in need of repair and old children’s clothing bound for the basement). In my mind I had decided to pick up the project as soon as the piles of rubbish on that desk was taken care of.

Chapter 2, A clean slate

So, the day finally arrived, my workbench had been cleaned and a small surface of opportunity had presented itself. This was it. The moment I had been waiting for.

Stripping down the Omnibook 6100 was a piece of cake with my previous experience and the HP service manual at hand. My only concern was rebuilding the layout on the frames backboard to fit this motherboard.

Luckily for me, this turned out not to be a problem, the dimensions were the same, even though the layout was a bit different from the 6000 model. I was a lot more careful this time, making sure not to touch anything I shouldn’t touch and handling the parts very gently. As you can see in the pictures below, I put a sheet of plastic (cut from the kind of ESD bag that some hardware come in) between the back of the LCD and the motherboard. Apart from that, the approach was very much like my first try.

This beauty booted up nice on the first try, and runs just as nice inside the frame as it did in its ugly plastic cover. Here’s a short movie showing it boot into the slide show, and then me clicking around in the management GUI to replace some pictures and stopping and starting it, then shutting the machine down.

Get the Flash Player to see this player.

Chapter 3, The future

I quickly realized that the paper frame (that goes between the glass and the wooden backboard) needs to be changed. I don’t know if I gave the wrong measures when ordering it, or if the framing shop made it wrong.

Some other to-dos:

• Reinforce the attachment of the backboard to the frame. The original solution is only intended to bear the weight of the board and the glass.
• Power switch! Turning the frame off remotely is not a problem, but turning it on needs to be done with what’s left of the original power switch (see picture). This one will probably be a tough one to solve. I don’t have the soldering skills (or equipment) to connect a more user friendly switch button, and I don’t think it’s possible to come up with a mechanical solution.

Another thing I will probably do is to incorporate more functionality into the software. A nice think would be output from RSS feeds (weather, news, et.c.). Maybe a synchronized calendar showing todays events. Daily Dilbert. Internet radio. The possibilities are endless here since there are plenty of resources left (only 63 of 512 Mb RAM used when everything is started and the CPU being 1000 MHz). All ideas are welcome!

Increased functionality also calls for some kind of interaction. I’ve been looking into hacking a keyboard controller from an old discarded keyboard and connecting custom switches/buttons to it (still have a PS/2 keyboard attached to the motherboard). Four buttons (up, down, ok, cancel/back) would probably be enough to create a nice interface to control things like switching between feeds, calendar and slide show mode. Ideas and hints on this would also be appreciated.

If you found this entry when looking for inspiration for your own project, just let me know if you have any questions or ideas. I’d be happy to discuss it!

Chapter 1, the beginning

There’s a lot of DIY-digital photo frame projects described on the internet. I have always thought it would be nice to make one myself, but haven’t really gotten to it. Until about two years ago when I arrived home from work one day, finding my HP OmniBook 6000 laptop trashed by a regretful daughter who had bent the lid a little too far and broken the hinges. The box still worked, but the only thing that attached the display to the rest of the machine was a small cord.

This was the start on a journey that has spanned over two years. The reason why I’m presenting the project today is that I have finally gotten close to finishing the project.

Some time after the incident with the Omnibook 6000 and the lid, I read a lot of DIY-photo frame articles and started disassembling the old laptop (which had then been replaced by a IBM Thinkpad T42 as my best friend in bed and on the couch). Disassembling wasn’t a walk in the park, until I found an official HP service manual for Omnibook 6000/6100 that described exactly what to do, and in which order, to strip the entire device.

When everything was disassembled I put all the parts in a box and stuffed it on top of a shelf, where it rested for about a year, until I felt like continuing the project. I found myself a IKEA Ribba frame that we had but didn’t use. I even went to a framing shop to get a custom paper frame that fitted the hole I had made for the LCD in the frame back board.

I tried different approaches to fitting the motherboard on top of the screen and eventually found the best position. The hardest part was finding out a way to distance the motherboard from the LCD and frame back board, and keeping the package in place, safe for vertical mounting.

The distancing problem was solved by using both distance bolts left over from old building projects and some small nuts and bolts bought at the local hardware store. I used the old holes and used the bolts in a way that distributed the weight of the motherboard and harddrive nicely. Then I waited for my daughter to fall asleep, went into her room and stole some wooden building blocks (I think I was entitled to… after all she broke a fine piece of hardware!). I super glued them to the frames back board to keep everything in position. The pictures shows this in detail.

Chapter 2, disaster strikes

Now it was time to fire up this beauty. The last time I had tested it all the parts were spread out on a desk, just to make sure it would boot without the keyboard connected. So I connected the power and flipped the switch.

Nothing happened.

I double checked that I had connected AC power, tried again. Still nothing. Guess I must have scratched some surface mounted component or short circuited something when trying out the layout. I stuffed everything back in the box and put it back on the shelf.

Chapter 3, a new beginning

This could have been the bitter end for my DIY-Digital Photo frame project. But luckily the opportunity to get my hands on a working HP OmniBook 6100 from work came across, and I took it. This time I was commited to fulfill the project, so I started with the software part.

After researching other projects I finally decided upon using Damn Small Linux. It has a small footprint (even though this piece of hardware is overkill, I like to keep it small). The Digital Hinote VP575 > Picture Frame-project inspired me on some clever solutions.

What I finally came up with was a system that booted quickly, supported my WLAN PCMICA card, and required no interaction whatsoever. The main software components installed on top of the DSL distribution:

feh - Great image viewer with good slide show features, and all features invokable from the command line. I ended up trying out a lot of different viewers until sticking with feh.

Apache/PHP - To create a custom interface from where I can control which images to include in the slide show, as well as shutting down/rebooting the device, and so on. See pictures below.

VNC - To be able to connect graphically to the machine. I enabled VNC access through a Java applet that is available in the web interface.

muddleftpd - A very light weight FTP daemon that was easy to setup and required very little resources. I configured it to use chrooting and only give access to the picture dump directory, where all pictures are held.

samba - To make even easier to put pictures into the loop for the less tech-savvy part of the family I installed samba, and made the picture dump directory accessible as a network share.

Also, SSH access is enabled since I intended to remove the keyboard as soon as I got around to disassemble this machine too.

Continued in next post.

Då var väskorna packade för andra gången på ganska kort tid. Efter en dryg vecka hemma i Göteborg är det dags att ge sig av till Wien för att delta i den årliga IBM Transaction & Messaging-konferensen. Det ska bli väldigt intressant och lärorikt. Av schemat att döma så kommer det att bli fullspäckade dagar med intressanta pass. Jag har aldrig varit i Wien förut, men tyvärr lär det inte bli mycket tid över för sightseeing eftersom att dygnets alla ljusa timmar kommer att spenderas inomhus. Kommer förmodligen att uppdatera bloggen med det som det är tänkt att jag ska blogga å jobbets vägnar på den interna bloggen.

Planet lyfter klockan 07:10 och väckarklockan är ställd på 05:00. Kommer inte att vara några problem att somna ikväll då hela helgen har ägnats åt att tapetsera och rusta upp sovrummet. Började så smått i fredags kväll och det blev klart för ett par timmar sedan. Är otroligt nöjd med resultatet - en total Roomservice-upplevelse. Ber att få återkomma med bilder vid ett senare tillfälle.

Nu är det dags att packa ner det sista för att ge sig av mot flygplatsen. Det mesta är packat och väskan landade farligt nära 30-kilosgränsen. Fick precis ett SMS från Magnus som hört att massor av flyg är inställda och försenade på grund av vädret. Det är extremt dåligt sikt pga dimma och smog. Om allt går enligt planerna landar jag i Köpenhamn 18:30 och därefter Göteborg 20:40.

Det har varit vemodigt att ta farväl av alla nyvunna bekanstkaper här i Peking, men det ska bli otroligt skönt att få komma hem till familjen och den dagliga lunken igen. Andas frisk luft och dricka kranvatten.

Ajöss!

Nu är det snart dags att dra sig tillbaka hemåt till ett kallt och höstigt Sverige. Även om vädret idag har varit allmänt kasst (mest på grund av smogen som igår lade sig som en inrökt yllefilt över staden) så är det åtminstone 15 grader kallare där hemma. Jag började känna mig dålig i halsen igår och tänkte att det berodde på att luften blivit väldigt mycket sämre, men idag var det feber som gällde. Har lyckats komma över en handfull Panodil (Tack Magnus J!) så jag ska nog klara mig tills jag kommer hem.

Idag passade jag på att göra den sista shoppingen (beställningsjobb) när jag var på Silk street och provade kostymen jag beställde igår. Den såg riktigt bra ut och nu kommer förhoppningsvis ärmarna och byxbenen att få rätt längd. I början av veckan fick jag två skjortor uppsydda hos samme skräddare och jag mer än nöjd med både arbetet och passformen. Jag kommer nog aldrig mer att betala skyhöga priser för att köpa en skjorta i butik och bli tvungen att välja om jag vill ha för korta ärmar eller för trång krage när jag kan få en skjorta som är gjord för bara mig åttio kronor. Då får jag också välja materialet och alla detaljer själv.

Har sorterat lite i packningen och delat upp saker i sådant jag ska försöka få med i bagaget, sådant jag lämnar kvar (en billig jacka och en hel del underkläder), och sådant som jag måste skicka med post.

Annars har det var lugnt i den kinesiska huvudstaden. Det har varit jobb, shopping, enstaka hattrullningar och en del restaurangbesök. Ett restaurangbesök av det trevligare slaget gjorde vi lördags. Det var tänkt att bli en heldag med gänget med middag och klubbrunda på kvällen.

Vi började med ett besök på en helvegetarisk restaurang vid namn Baihe som låg i hutongområdet i närheten av Lamatemplet. Taxichauffören hade svårt att hitta trots att vi hade fått adressen uppskriven av personalen på hotellet. Efter ett snabbt telefonsamtal till stället hittade han rätt och kunde leverera oss till dörren. Det såg inte mycket ut för världen utifrån, och området var typiskt halvslummigt, men det intrycket justerades snabbt när man klivit in innanför dörren. Ett ljust och otroligt harmoniskt inrett ställe där man direkt kände att man skulle kunna spendera resten av veckan utan att känna sig stressad eller obekväm. Menyn var utlänningsanpassad (delvis på engelska, samt bilder på de flesta rätter) och vi började beställa allt som verkade gott. Efter ett tag sade sade servitrisen att det nog räckte nu, om det bara var vi fyra som skulle dela på det.

Efter en imponerande kort stund anlände läckerhet efter läckerhet och till slut var bordet fullproppat med den godaste maten någon av oss förmodligen ätit här. Både magen och ögat fick sitt lystmäte med otroligt fräsha grönsaker och grymma mockmeat-rätter. När vi var mätta och nöjda och notan kom så var även den en positiv överaskning. 307 RMB (cirka 260 SEK) för oss alla fyra. Världsklass!

Nu var vi väldigt nöjda och tackade så hjärtligt för en underbar upplevelse och irrade runt en sväng på de smala gatorna i hutongerna för att göra en blixtvisit vid Lamatemplet. Vi hittade inte riktigt hela vägen fram utan fick ta en taxi (som körde oss ett par hundra meter, mestadels stillastående i en lång kö) sista biten. När vi var klara med Lamatemplet var nästa mål ett besök i Trum- och klocktornen.

Trum- och klocktornen är två stora byggnader som står bredvid varandra som för länge sedan användes för att annonsera ut tiden. Kineser har alltid haft en liten kärlek till att mäta och räkna tid så exakt som möjligt (vilket nu övergått till att sälja billiga skräpklockor till turister i varje gathörn). I Trumtornet trummade man på den tiden på ett antal stora trummor i en viss ordning för att alla skulle höra vad klockan var. I dessa tider av atomur och en klocka runt var mans handled är detta naturligtvis onödigt, men för att tillfredställa turisters fascination för gamla traditioner så trummas det fortfarande emellanåt och vi hade turen att få se 16:30-trummningen som var en riktigt grym uppvisning.

I Trummtornet fanns också några gamla tidsmätningsinstrument från svunna tider, bland annat ett stort träblock där ett antal stålkulor rullade igenom på en viss tid, samt en vattendriven rackare som fick en figur att slå cymbaler varje halvtimme. Mycket fascinerande. Utöver tidsmätningskuriosa och trummuppvisning bjöd tornet på en väldigt mäktig 360-gradersvy över staden.

Nu börjar klockan bli sovdags så det är dags att förbereda sig inför sista dagen med de kinesiska kollegorna och sista kvällen på stan med gänget. På återseende!

För att ni kära läsare ska lära känna Kina på samma sätt som jag så tänkte jag nu börja ger er små faktarutor under rubriken Kinafakta. Jag börjar med själva grunden i det Kinesiska samhället - Den Kinesiska logiken.

Vi är med vårt västerländska sätt att tänka vana vid att saker går att göra på två sätt - ett bra eller dåligt. Rent historiskt och vetenskapligt delar man in logiken i tre huvudådror, den grekiska, den indiska och den kinesiska. Den kinesiska logikens urfader, Confucius och hans logiska skola räknas ofta som viktiga föregångare inom den formella logiken. Confucius idéer präglades av en tro på människan som en god varelse som alltid ville allas bästa. Senare, under Qin-dynastin ansågs det att det var tvärtom och att människor bara kunde styras genom rädsla, varpå man slog ihjäl alla filosofer och förbjöd allt vad logik hette. Senare kom den Budhistiska filosofin från indien. Lägg sedan till en tillbakagång från supermakt till u-land, ett långt kommunistiskt styre med kulturrevolution och sedan några års snabb återgång tillbaka till ekonomisk supermakt. Naturligtvis måste allt detta prägla ett folks sätt att tänka och handla.

Nu är jag ingen vetenskapsman men jag kan säga att kinesernas sätt att tänka och göra saker på oftast ter sig väldigt underligt och motsägelsefullt i en västerlännings ögon. Man skulle kunna sammanfatta det med att man ofta väljer ett krångligt och ineffektivt sätt för att få till en dålig lösning.

Ovan: Taket till Mässhallen kommer förmodligen att vara färdigrollat lagom till OS och fem personer är sysselsatta för 300 dagar framåt.

Naturligtvis spelar det stora överskottet på arbetskraft in och man ser ineffektiva lösningar överallt. Men ibland ser man rent livsfarliga lösningar med elkablar i huvudhöjd, folk som hänger och jobbar på hög höjd utan säkerhetsanordningar och så vidare. Den största frustrationen uppträder oftast på vardagarna mellan åtta och fem då det bakvända tänkandet når oanade nivåer. Idag var Magnus så sammanbiten under en genomgång att han fick värk i käkarna ett bra tag efteråt.

Mycket av konstigheterna man ser beror på kombinationen mycket folk och lite pengar, det får man ha överseende med. Detta ska alltså inte ses som ett angrepp på det kinesiska folket som i regel är otroligt trevliga, intelligenta och tillmötesgående, utan mer som en samling mentala anteckningar för att få er (och mig själv) att förstå lite av den frustration och häpnad man upplever här.

Nu glömde jag nästan bort anledningen till dagens val av tema och titel - Den nya utsikten är från våning 14 istället för den trettonde våningen där jag bott sedan jag kom hit. Idag var det nämligen dags att packa ihop sitt pick och pack och byta rum eftersom att mitt identiska rum på våningen under är bokat sedan länge. Det hade kanske gått att lösa på ett annat sätt, men varför göra saker enklare än dom är?

I söndags var det dags för själva höjdpunkten när det gäller turistmål här i trakterna - Den kinesiska muren. Vi gick upp hyffsat tidigt och käkade en riktigt ordentlig frukost för att klara av dagens äventyr. Magnus har koll på vilka delar som är bästa att besöka (minst folk vs. avstånd) så vi fick hjälp av taxivinkaren på hotellet att deala till oss ett pris på 900 RMB för att ta oss till Simatai (med en ordentlig omväg och snabbstop vid Shendao på vägen dit) och tillbaka. Taxichauffören var trevlig och kunde några ord engelska, han berättade att alla Taxichaufförer i Peking får ta engelskalektioner inför OS. Detta var dock första gången jag stött på någon som ens försökt säga något på engelska.

När vi väl lyckats ta oss ut ur staden flöt trafiken på bra på motorvägarna och vi var framme i Shendao efter ungefär en timme. Som ni kan se på bilderna var vädret helt perfekt - inte ett moln på himlen och lagom t-shirtväder. När vi kommit fram till Shendao droppade chauffören av oss vid ingången till processionsvägen (Sacred archway) som leder upp mot Minggravarna, och körde därefter runt för att plocka upp oss vid utgången när vi var klara. Tydligen är Minggravarna en väldigt stor besvikelse för de flesta turister även om det marknadsförs som ett måste. Processionsvägen var i alla fall väl värt pengarna även om det bara är en lång väg kantad av stora marmorfigurer. På några av bilderna syns det hur stora och mäktiga dom är. Figurerna består första av några djur (häst, kamel, enhörning, m.fl), två par av varje (en stående och en sittande), därefter några vakter och till sist ämbetsmän.

Färden gick vidare mot den stora muren och vägarna blev snabbt mindre och mer trafikerade, mestadels av lastbils-mopedhybrider och turistbussar och stora lastbilar. Hade tänkt ta mig en liten tupplur men satt på helspänn när chauffören kryssade fram mellan de långsamma lastbilarna och mopedlastbilarna och gång efter gång undvek att göra oss till kylarprydnad på en turistbuss med försvinnande små marginaler. Detta med hur Kineser beter sig i trafiken kommer att få en egen blogpost vid något senare tillfälle.

När vi kom fram till Simatai delades vattnet, kameragrejor och matsäck upp mellan våra väskor och vi bestämde med chauffören att vi skulle vara tillbaka klockan fyra, vilket skulle ge oss fyra timmars muruplevelse. Chauffören gjorde det universella tecknet för tupplur för att visa att han var med på planen, och vi lämnade honom ensam med sin taxi (där vi lämnade kvar en svensk guidebok till Peking som det visade sig att han hade läst igenom när vi kom tillbaka). För att komma upp från parkeringen och ingången till Simatais murområde kan man antingen traska en riktigt brant och rejäl bit alternativt ta linbanan. Vi valde det senare. Det var en riktigt mäktig men ändå smått skrämmande upplevelse väldigt högt ovanför marknivån. Underbar utsikt över både muren ovanför och bergen och dalarna runtomkring. Detta var också första gången på ett bra tag som jag upplevt frisk luft och i stort sett absolut tystnad, något man inte blir särskilt bortskämd med i Peking.

Efter linbanan var det dags att återigen ställas inför det relativt lätta valet att traska upp för branta stigar eller välja ett okenventionellt färdmedel. Här fick vi åka en slags släphiss i ett par hundra meter, ett klart bättre alternativ än att komma upp på muren genomsvettig och helslut. Dessvärre gick den inte hela vägen upp så det var promenad som gällde den sista biten.

Men det var verkligen värt varenda uns av ansträngning. Det var tyvärr ganska mycket folk uppe och promenerade på muren, men det var inga problem att promenera omkring hyffsat ostört emellanåt. Vi började med att gå österut så långt man kunde komma innan avspärrningar förbjöd besökare att gå vidare pga det dåliga skicket på andra sidan staketet. Sedan vandrade vi tillbaka en bra bit längre än vad vi gått åt motsatt håll, här gick det mest neråt men det var mer ansträngande för benen än att gå uppåt. Hade problem att gå i flera dagar efter denna utflykt.

Hela vägen upp och ner bjöd på otroliga vyer över omgivningarna med muren framringlande som en stenflod brytande mot varje nedtecknad naturlag. Vi hade haft en otrolig tur med det klara vädret men det var tyvärr lite disigt och inte tillräckligt klart för att se till Peking, vilket man tydligen ska kunna göra under riktiga gynnsamma omständigheter.

När man kommit till slutet av denna mursträckning kunde man välja att antingen vika av ner och ta en steg tillbaka till parkeringen eller att åka linbana (av typen där man åker en i taget och uppnår rejäla hastigheter pga lutningen) 50 meter ovanför vattenytan på en stor damm. Här valde vi promenad framför den rätt extrema varianten. Vi dök upp hyffsat möra och slitna på parkeringen exakt klockan fyra för hemfärd.

Även om det bara är en myt att Kinesiska muren går att se från månen så inser man att den är otroligt lång med sina 340 mil (plus ungefär lika mycket till i förgreningar av avstickare). En helt otroligt mäktig upplevelse som rekomenderas till alla som någon gång får chansen.

Just nu pågår Kinas kommunisiska partis 17:e partikongress vilket har föranlett ett hejdundrande spektakel här i stan. Delar av centrum är avspärrade från och till under veckan (hela området runt Himmelska fridens torg där The Great hall of the People ligger är t.ex. stängt för vanliga människor).
Alla TV-apparater visar direktsändningar från kongressen, flaggor och affischer med hammaren och skäran sitter lite här och där på väggar och hustak och den engelskspråkiga tidningen China Daily har med en daglig bilaga med det senaste från kongressen. Polisnärvaron är också extra hög på många ställen runtom i stan.
Läste igår i SvD att staden tömts på potentiella bråkmakare inför kongressen. Om detta rapporteras naturligtvis ingenting i China Daily. Där kan vi istället läsa om att Kinas utrikesminister Yang Jiechi är mycket upprörd inför George W Bushs möte med Dalai Lama, vilket verkar anses som mycket olämpligt. I en annan artikel angående Tibet kan vi läsa att “Tibetanerna åtnjutit en höjning av sin levnadsstandard och vet vilka de har att tacka för detta”.
De stora punkterna hittils verkar vara bland annat fortsatt kamp mot korruption (hur man nu ska kunna uppnå det när man har ett samhälle som är ungefär lika transparent som en tegelvägg), fler icke Parti-anknutna medlemmar till högre poster (nyligen tillsattes två ministerposter med icke-medlemmar), minskade klyftor mellan rika och fattiga (dvs storstad och landsbygd). Över huvudtaget verkar demokrati vara ett väldigt populärt ord att slänga sig med om man sitter på en ledande position i partiet här nu när det är mindre än 300 dagar kvar till OS-invigningen här i Peking.
På det hela taget verkar svensk medias rapportering belysa väldigt lite av det som händer innanför väggarna på kongressen där ledningen för världens största politiska parti nu filar på detaljerna för att spika de kommande fem årens inriktning för ett av världens nu mäktigaste länder.

I have managed to get some time to try out the PHP based web photo album application Gallery 2 and I must say that it really kicks some serious ass. It has all the features I could have asked for and a really wide array of plugins. The single most powerful application I’ve ever seen in this category. Installation, setup and further configuration is really smooth. Try it! Did I mention that it is free?

In addition to this I upgraded Wordpress to the latest 2.3 version for the sole purpose of linking WordPress and Gallery 2. The built-in image uploading/linking support wasn’t very good but the WPG2 plugin will take care of that. It’s really wonderfull to be able to pick pictures from your entire collection with just a few clicks. WPG2 also enables Gallery browsing seamless from withing the WordPress blog. Try it out using the Gallery link above!

Med helgerna följer ledig tid (i alla fall för oss västerlänningar) och tid för turistande. Idag började vi dagen med en tur till Sommarpalatset som ligger i nordvästra utkanten av staden. Taxametern tickade fram ungefär 3½ mil och ungefär 70 RMB. Jag hade inte gjort någon bakgrundskoll på sommarpalatset men kan lugnt säga att om man ska se något i Peking så är det Sommarpalatset. Har ju tidigare skrivit om att Förbjudna staden varit det häftigaste jag sett, men det var förra veckan. Nu är det nya grejor som gäller. Sommarpalatset är numera det häftigaste. Eftersom att Magnus varit där flera gånger innan så fick jag låna hans kamera hela dagen. Tyvärr ligger bilderna kvar på hans dator men ni kan se fram emot att gäng riktigt häftiga bilder. Det mesta i Sommarpalatset var så vackert och betagande att man inte kunde sluta titta eller ens greppa det. Men jag gjorde mitt bästa för att fånga det på bild.

Efter många timmars traskande på Sommarpalatset blev det taxi vidare till Himelstemplet som ligger i de södra delarna av staden. Ytterligare några mil avverkades medelst taxi och Magnus fixade biljetter medans jag prutade ner en hyffsat inofficiell Beijing 2008 OS-t-shirt från 40 till 15 RMB utanför ingången. Himelstemplet var även det riktigt häftigt, men kunde inte riktigt mäta sig med upplevelserna från Sommarpalatset.

När vi var klara på Himmelstemplet hade det hunnit bli mörkt och vi var hungriga som vargar efter en hel dag utan annan mat än varsin liten påse chips (och en kokt majskolv för min del) till lunch. Att få en taxi därifrån hem till hotellet visade sig vara nästintill omöjligt, men till slut hittade vi en som var villig att köra oss.

På hotellet blev det snabb dumpning av inköpt krimskrams och sedan en snabb sväng till Carrefour för att köpa matsäck inför morgondagen. Sedan tillbaka till rummet för att läska oss med några kalla medans vi kollade igenom dagens skörd av bilder. Sedan vidare till klubben 2Kollegas där det svenska enmansbandet Covox spelade ikväll.

Stället visade sig vara ett svårt nedgånget skjul som låg inne på samma område som en gigantiskt drive-in-bio. Jag förstår inte hur man kan driva en sådan arealkrävande verksamhet som drive-in-bio i en stad som Peking där priserna på mark är helt otroligt hög och alla bokstavligen bygger på höjden dygnet runt.

Vi kom lagom till att förbandet Aonami från Japan började spela. Jag hade aldrig kunnat tänka mig att kineser skulle kunna röra på sig till musik (annat än stillsam dans till pojkband och kinesiska evergreens). Både Aonami och Covox lyckades få publiken på den lilla klubben att hoppa och dans av extas. Det också kul att se att det finns åtminstone 70 personer av 20 miljoner med bra musiksmak. Som enda svenskar på tillställningen fick vi oss en pratstund med en överaskad artist som väntat sig enbart kinesisk uppslutning på konserten efteråt.

Och nu är jag tillbaka på rummet och förbereder mig för några timmars sömn inför morgondagens stora äventyr då vi ska bege oss till Simatai. Simatai är en hyffsat välbevarad men ändå lugn och “oturistig” del av muren som ligger ungefär tre timmars bilfärd utanför stan.

… tidigt på lördag morgon. Istället för väckarklocka, typ.

Dagen började i vanlig ordning med att jag och Magnus yrvaket sökte samband över telefon för att konstatera att vi var lite sent ute även idag. Vi hastade ner till frukostmatsalen på andra våningen och käkade våra respektive standardfrukostar. Har på bara några få dagar arbetat fram den optimala frukosten med hänsyn till tidsåtgång och mättnad (hälsoaspekten har icke tagits med i) och kör på samma sak varje dag. Den består av: Två glas apelsinjuice, en kopp kaffe, en crosaint, två knäckemackor vardera med två skivor cheddar och ett par salladsblad, en laddning äggröra, två små minigrönsaksvårrullar, några bitar drakfrukt, en skål med yougurt, frukt, solrosfrön och russin. The Breakfast of champions!

Efter tandborstning och ryggsäckshämtning kommer resultatet av hur snabbt man klarat av morgonens rutiner, ty då är det dags att gå ut och hitta en taxi. Det är i och för sig så lyxigt att hotellet har ett helt gäng som bara står och ordnar taxi och sköter tolkningen av destinationer, men när hotellets samtliga gäster ska till sitt respektive kontor samtidigt uppstår det gärna köer utanför dörren. Idag hade vi rätt bra tur och lyckades dessutom få med en annan person som skulle till samma ställe som oss.

Framme på kontoret var våra kollegor som vanligt på plats och dagens göromål och uppgifter tog sin början i och med vår entré. Lunchen blev på “Western restaurant” i anslutning till gamla kontoret som ligger en femminuterspromenad från det nya. Magnus från Lund som jobbar i huset anslöt också.

Eftermiddagen blev övningar för eleverna. Idag testade jag att sätta en tidsbegränsning på eftermiddagens uppgift, för att se om det ändrade deras allmänt slappa inställning. Tyvärr fick vi inte se resultatet av den nya taktiken då vi var tvugna att ge oss av en liten stund innan utsatt tid för att hinna med kvällens planerade aktivitet - akrobatföreställning på Chaoyangteatern..

Så här långt beskriver detta en typisk vardag för mig. Se där - nu behöver jag inte blogga ifatt de senaste två dagarna!

Kvällsmaten inhandlades på Subway utanför gamla kontoret, för smidighetens skull. Därefter tog vi (jag och de två Magnusarna) taxi tillbaka till Hotellet där vi (jag och Magnus 1, Magnus 2 åkte vidare hem till sig med sina mackor) slängde i oss maten till tonerna av Radioheads nya samtidigt som vi kollade på en dokumentär om en sydkinesisk familj som producerade Bean curd. Vad som var så fantastiskt med denna produkt, som motiverade ett helt TV-program om saken fick vi aldrig veta då det var dags att göra oss iordning och möta upp Magnus som kom tillbaka till Hotellet för att kunna instruera taxin med mig och Magnus att åka till teatern, och därefter ta en egen taxi till Silk market för att hämta upp sin flickvän för att sedan ansluta till oss.

Nu hade klockan hunnit bli 18:00 och färden bort till teatern längs tredje ringvägen gick väldigt långsamt i rusningstrafiken. Vi hade fått uppgiften att köpa biljetter åt hela sällskapet och hade turen att bli erbjudna fyra biljetter för 150 RMB styck istället för 180 av en Reseledare som hade för många. När Magnus och hans flickvän anslutit och vi fått våra platser märkte vi att dom inte var de allra bästa, men det var ändå helt okej.

Föreställningen var det grymmaste jag sett i akrobatväg. Allt jag någonsin sett på cirkus tidigare ter sig som bleka amatörer och mesiga posörer efter detta. För det första var själva inramningen med musik, korta mellanspel, dräkter, ljus och dekor av väldigt hög klass, men konsterna som framfördes var helt otroliga. På grund av ljuset och våra platser i lokalen blev bilderna tyvärr inte så bra.

När föreställningen var slut vid 20:15 gav vi oss ut och tog en Taxi tillbaka hemåt. Färden som tagit c:a 35 minuter tidigare på kvällen tog nu under tio minuter (och kostade 17 RMB istället mot 27).

Ikväll har jag bestämt mig för att ta en tidig kväll och komma ikapp med sömnen, som blivit lite av en bristvara i denna hektiska tillvaro.

På återseende.

Den berömda ingången till Förbjudna staden med sitt ökända
Mao-porträtt.

På lördagen strosade vi iväg till tunnelbanan direkt efter en stadig hotellfrukost. Trots bara några få timmars sömn kände jag mig väldigt utvilad. Vädret var strålande och tydligen det bästa på väldigt länge. Luften var klar efter regn och blåst dagarna innan jag kom hit och det gick att se ända till bergen vilket hör till de verkliga ovanligheterna i denna stad. Hur som helst for vi med tunnelbanan till Lamatemplet. Ett riktigt stort tempelområde med massor av bevarade reliker. Här låg också doften tung av rökelse som eldades som offer till Buddha i för ändamålet avsedda kärl utav turister från när och fjärran. Förutom byggnaderna så var det absolut mest imponerande en gigantisk Buddhastaty. Det är långt ifrån världens största, men det speciella med just denna avbildning är att den är utkarvad ur ett enda stycke trä. Det var inte tillåtet att fotografera inne i byggnaderna men skylten utanför ser ni här nedan.

När vi kände oss klara med Lamatemplet gick vi tillbaka till tunnelbanan. Vid detta lag var det otroligt mycket folk (det är alltid mycket folk överallt) nere i tunnelbanan. Orsaken till detta var bland annat att veckoledigheten led mot sitt slut och många kom tillbaka till staden efter vistelse på annan ort (eller var på väg till annan ort för att det var där de bodde). Dessutom firades det att den nya tunnelbanelinjen (nr 5) öppnat. Firandet verkade bestå i en slags jubileumsbiljett som gällde hela tunnelbanesystemet och kostade 2 RMB oavsett byten till andra linjer. I trängseln tog vi oss till Himmelska fridens torg. Mycket människor även här, men vi styrde målmedvetet våra steg mot Förbjudna staden. Här fick man köpa särskild biljett och gå igenom säkerhetskontroll både för att gå upp ovanpå ingången (den stora byggnaden på bilden överst på sidan) och själva Förbjudna staden. Detta är något av det mest fantastiska jag sett. Otroligt stort, stora vackra byggnader och annat. Att upptäcka hela den lilla delen som är öppen för turister skulle ta flera dagar i anspråk men vi hann ändå med att se en hel del. Här tog också batterierna slut i våra kameror (exakt samtidigt). Vi spenderade ett antal timmar innanför dess murar och var rejält möra efter att ha traskat säkert en mil.

Trots att vi var väldigt slitna efter strapatserna hittils vågade vi oss på att ta en promenad över torget. För tillfället är torget rejält pimpat, förmodligen inför OS. Det stora, kala och öppna torget som man känner från bilderna gick inte riktigt att förnimma idag. Men byggnaderna runtomkring och de ständigt närvarande röda fanorna gjorde det ändå oundvikligt att tänka på vad som faktiskt utspelat sig på detta torg. Det är viktigt att komma ihåg att det döljer sig något mörkare bakom OS-dekorationer och turisters glada miner. Den ständiga närvaron av uniformerade vakter, poliser och militärer får också stå som en påminnelse om att detta inte är vilket land som helst. Nåväl, i bortre änden av torget passade jag på att köpa en rejäl drake. Efter mycket skådespel och tandgnisslan lyckades jag pruta ner den till ett pris som jag var nöjd med (och med all säkerhet även försäljaren). Nu när vi nått vägs ände var det dags att leta rätt på en taxi, vilket var lättare sagt än gjort. Det blev någon extra kilometers promenad runt Great Peoples Hall och runt tillbaka till innan vi hittade en taxi som var villig att köra oss. De vanligaste anledningarna till att en taxi nekar en att åka med verkar vara att det är för kort, för långt eller åt “fel håll”.

Taxin körde oss till området vid Silk Street (med sin berömda marknad). Det första vi gjord var att gå ner för en trappa under marken till en liten underjordisk galleria (i anlustning till tunnelbana, förmodar jag). Här fanns en DVD-affär där man kunde be om det speciella utbudet, varpå personalen kikade ut för att se efter så att man inte hade polisen i släptåg. Därefter öppnade dom en lönndörr bakom en bokhylla och vi fick klämma oss in i ett rum fyllt av massor av filmer, nya som gamla och reproducerade samlingsboxar. Här kostade de bioaktuella filmerna runt 10 RMB med omslag och allt. Inhandlade en box och några musikfilmer. Man får förmoda att den legitima delen av butiken inte går med någon jättevinst. Sedan tog vi oss ovan gjord och slog oss ner på en Finsk restaurang vid namn Take 5. Det finska bestod i Finskt ägandeskap samt en finsk flagga i baren. På grund av sin västliga inriktning är detta tydligen ett populärt tillhåll för västerlänningar och det var inga problem att hitta mat när menyerna var på engelska och personalen förstod vad man ville ha. Precis som på alla andra restauranger är ration mellan kunder och personal ganska låg, så man hann inte ens ställa ner glaset efter sista klunken innan något stod där och undrade om man ville ha en flaska till.

Mätta och belåtna bestämde vi oss för att kika in en snabbis på marknaden så att jag skulle få kolla in utbudet och vara förberedd inför lite mer seriös shopping senare under min vistelse. Precis som Förbjudna staden är Silk street market något som knappt går att beskriva med ord. Det är stort, har allt och man blir inte bara förföljd av försäljarna utan bokstavligen insläpad i båsen. Ingenting köptes men lite mentala anteckningar gjordes inför kommande besök. Om möjligt ännu tröttare än tidigare blev det taxi tillbaka till hotellet. Is beställdes, öl lades på kylning medans vi tog ett snabbt dopp innan poolen stängde. Därefter varsin kall Yanjing och sedan välförtjänt sömn innan min första dag på kontoret. Men det är en annan historia.

För att återknyta till titeln på detta inlägg så kommer här en bild på en skylt som jag plåtade på kontoret idag.

Nu har jag varit i Peking i ett och ett halvt dygn och har hunnit med en halvdag och en heldag på stan med allt vad det innebär i form av intryck och vedermödor. Tänkte i korthet sammanfatta vad jag gjort hittils.

I lördags klockan 11:53 landade jag på Beijing International Airport. Vädret var lätt regn och blygrå himmel. Trött och sliten tog jag mig förbi pass- och visumkontroll och karantänstationen där den på flygplanet ifyllda hälsodeklarationen lämnades in. Efter bagageuthämtning och promenad genom tull kom jag ut i ankomsthallen där tusentals människor hoppade och skrek och viftade med skyltar i hopp om att få fatt på folk. Ser Magnus direkt i och med att han är ett huvud högre än den genomsnittliga folkmassan. Vi tar oss ut och får snabbt tag på en taxi som tar oss till hotellet på ungefär 20 minuter, vilket tydligen är otroligt bra. Normalt flyter trafiken väldigt mycket långsammare än så.

Väl på hotellet blir det en snabb dusch och klädbyte på rummet. Rummet som visade sig vara av den lyxigare varianten. Dubbelt så stort och lyxigt som det Magnus haft den senaste månaden. När jag fräshat upp mig gav vi oss av till Carrefour som ligger precis runt hörnet. Det är en form av stormarknad som närmast kan jämföras med ICA Maxi när det gäller utbud och storlek. Här kan du köpa allt ifrån cyklar och mopeder till korv och sköldpaddor (levande, för att garantera att dom är färska). Här inhandlades lite öl för senare bruk och några extraflaskor vatten. Två sexpack Yanjing och två literflaskor med vatten landade på 28 kronor vilket får anses vara helt i sin ordning. På så vis fick jag också chansen att spräcka en hundralapp eftersom att man enligt djungelordspråket “alltid är fattig med en hundralapp i Peking”.

Efter Carrefour blev det tillbaka på hotellet för att lämna grejorna, samt utrusta oss med varsin kall öl som Magnus påpassligt låtit låna plats i minibaren. Iväg till Liu Fang som är närmsta tunnelbanestation och sedan raka spåret till Himmelska fridens torg. Det var otroligt mycket folk. Enligt Magnus utsago mer än normalt och på grund av den lediga veckan som inleddes den 1:a oktober med nationaldagsfirande.
Vi styrde våra steg mot Hutongområdena i närheten av Tian an men, bland annat för att dricka några öl på ett vandrarhem som Magnus besökt vid några tillfällen tidigare. I Hutongerna började en helt ny bild av Peking som stad och Kina som fenomen att växa fram när dom ställdes mot de intryck man hittils fått och fortfarande försökte sortera ut och processa. Här luktar det ömsom grillat djur och ömsom skit såsom skit luktar när den luktar som allra värst. De publika kvarterstoaletterna låg ganska tätt men underhölls med destå sämre intevall. Efter att vi irrat omkring i områdena i ett par timmar kom vi äntligen fram till vårt mål och upptäckte till vår förskräckelse att de höjt ölpriset med 50% sedan Magnus var där sist. En iskall 0,6-liters Tsingtao gick nu lös på hutlösa tre kronor. Men eftersom att vi var trötta, hungriga och törstiga slog vi oss till ro i den lugna pergolan och njöt av varsin pizza och några kalla därtill. Middagen avslutades med varsin cigarr för vilka Magnus betalat mer pengar än vad jag lägger ut på snus på en månad.

När vi lämnade stället och gav oss ut i Hutongområdet igen var det i de mer komersiella och städade delarna där man faktiskt kunde se en och annan västerlänning. Det hade blivit mörkt och lite kyligt och jag fick pruta till mig en billig jacka. “If I sell to you for that price I will loose money!”. Jag beklagade och sa att jag absolut inte ville att hon skulle förlora pengar och gick. Varpå jag blev hejdad innan jag ens fullföljt vända-på-klacken-rörelsen och fick den för 80 kronor. Hade förmodligen kunnat få den ännu billigare, men jag har inte riktigt vässat min prutningsteknik till samma nivå som Magnus påstår sig besitta.

Vi vandrade en bra bit i området och kom så småningom ut vid Tian an men igen. Här togs en taxi upp mot Drum tower där vi vandrade runt en sjö fylld av kurtiserande kärlekspar och kompisgäng i trampbåtar samt nöjesetablissemang av varierande typ och kvalitet. I slutet av denna runda fanns ett ställe som enligt Magnus hade extra mycket kvalitet så där parkerade vi oss för resten av kvällen.

När vi var tillräckligt välmående promenerade vi iväg och tog en Taxi tillbaka till hotellet för ett välberättigat totaldäckande.

P.S Lao Wai är Kinesernas namn på utlänningar i största allmänhet. Men oftast bli man hälsad “Mister”, “Sir” eller “Special price for you”.