It’s grim up north

I söndags var det dags för själva höjdpunkten när det gäller turistmål här i trakterna - Den kinesiska muren. Vi gick upp hyffsat tidigt och käkade en riktigt ordentlig frukost för att klara av dagens äventyr. Magnus har koll på vilka delar som är bästa att besöka (minst folk vs. avstånd) så vi fick hjälp av taxivinkaren på hotellet att deala till oss ett pris på 900 RMB för att ta oss till Simatai (med en ordentlig omväg och snabbstop vid Shendao på vägen dit) och tillbaka. Taxichauffören var trevlig och kunde några ord engelska, han berättade att alla Taxichaufförer i Peking får ta engelskalektioner inför OS. Detta var dock första gången jag stött på någon som ens försökt säga något på engelska.

När vi väl lyckats ta oss ut ur staden flöt trafiken på bra på motorvägarna och vi var framme i Shendao efter ungefär en timme. Som ni kan se på bilderna var vädret helt perfekt - inte ett moln på himlen och lagom t-shirtväder. När vi kommit fram till Shendao droppade chauffören av oss vid ingången till processionsvägen (Sacred archway) som leder upp mot Minggravarna, och körde därefter runt för att plocka upp oss vid utgången när vi var klara. Tydligen är Minggravarna en väldigt stor besvikelse för de flesta turister även om det marknadsförs som ett måste. Processionsvägen var i alla fall väl värt pengarna även om det bara är en lång väg kantad av stora marmorfigurer. På några av bilderna syns det hur stora och mäktiga dom är. Figurerna består första av några djur (häst, kamel, enhörning, m.fl), två par av varje (en stående och en sittande), därefter några vakter och till sist ämbetsmän.

Färden gick vidare mot den stora muren och vägarna blev snabbt mindre och mer trafikerade, mestadels av lastbils-mopedhybrider och turistbussar och stora lastbilar. Hade tänkt ta mig en liten tupplur men satt på helspänn när chauffören kryssade fram mellan de långsamma lastbilarna och mopedlastbilarna och gång efter gång undvek att göra oss till kylarprydnad på en turistbuss med försvinnande små marginaler. Detta med hur Kineser beter sig i trafiken kommer att få en egen blogpost vid något senare tillfälle.

När vi kom fram till Simatai delades vattnet, kameragrejor och matsäck upp mellan våra väskor och vi bestämde med chauffören att vi skulle vara tillbaka klockan fyra, vilket skulle ge oss fyra timmars muruplevelse. Chauffören gjorde det universella tecknet för tupplur för att visa att han var med på planen, och vi lämnade honom ensam med sin taxi (där vi lämnade kvar en svensk guidebok till Peking som det visade sig att han hade läst igenom när vi kom tillbaka). För att komma upp från parkeringen och ingången till Simatais murområde kan man antingen traska en riktigt brant och rejäl bit alternativt ta linbanan. Vi valde det senare. Det var en riktigt mäktig men ändå smått skrämmande upplevelse väldigt högt ovanför marknivån. Underbar utsikt över både muren ovanför och bergen och dalarna runtomkring. Detta var också första gången på ett bra tag som jag upplevt frisk luft och i stort sett absolut tystnad, något man inte blir särskilt bortskämd med i Peking.

Efter linbanan var det dags att återigen ställas inför det relativt lätta valet att traska upp för branta stigar eller välja ett okenventionellt färdmedel. Här fick vi åka en slags släphiss i ett par hundra meter, ett klart bättre alternativ än att komma upp på muren genomsvettig och helslut. Dessvärre gick den inte hela vägen upp så det var promenad som gällde den sista biten.

Men det var verkligen värt varenda uns av ansträngning. Det var tyvärr ganska mycket folk uppe och promenerade på muren, men det var inga problem att promenera omkring hyffsat ostört emellanåt. Vi började med att gå österut så långt man kunde komma innan avspärrningar förbjöd besökare att gå vidare pga det dåliga skicket på andra sidan staketet. Sedan vandrade vi tillbaka en bra bit längre än vad vi gått åt motsatt håll, här gick det mest neråt men det var mer ansträngande för benen än att gå uppåt. Hade problem att gå i flera dagar efter denna utflykt.

Hela vägen upp och ner bjöd på otroliga vyer över omgivningarna med muren framringlande som en stenflod brytande mot varje nedtecknad naturlag. Vi hade haft en otrolig tur med det klara vädret men det var tyvärr lite disigt och inte tillräckligt klart för att se till Peking, vilket man tydligen ska kunna göra under riktiga gynnsamma omständigheter.

När man kommit till slutet av denna mursträckning kunde man välja att antingen vika av ner och ta en steg tillbaka till parkeringen eller att åka linbana (av typen där man åker en i taget och uppnår rejäla hastigheter pga lutningen) 50 meter ovanför vattenytan på en stor damm. Här valde vi promenad framför den rätt extrema varianten. Vi dök upp hyffsat möra och slitna på parkeringen exakt klockan fyra för hemfärd.

Även om det bara är en myt att Kinesiska muren går att se från månen så inser man att den är otroligt lång med sina 340 mil (plus ungefär lika mycket till i förgreningar av avstickare). En helt otroligt mäktig upplevelse som rekomenderas till alla som någon gång får chansen.